Nära döden

Idag skulle jag till lasarettet och göra ett cellprov som alla tjejer över 23 blir kallade till. Satte mig på cykeln och upptäcker att det är rätt halt ute. Börjar cykla mot stan och upptäcker fler och fler bilar som mest bara slirar omkring på vägarna pga halkan. Kommer till busstationen och cyklar uppåt mot Södra järnvägsgatan. Nedanför gamla järnvägsstationen så ska jag cykla från vägen och upp på trottoaren. Då jag ska över kullerstenarna så bara glider cykeln åt sidan och på typ en tiondels sekund så faller jag i backen med världens smäll. Höger knä och höger handflata blir mos, byxorna med (som går sönder). Blir riktigt sur och bara sätter mig på rumpan som en flännig 3åring. En yngre kille står på andra sidan gatan och kollar förskräckt mot mig:
- Asså.... Gick det bra eller?
Jag: JAA. Det gick Bra! >_<
Han fortsätter gå och jag börjar tjorva mig upp med cykeln, väskan och gymgrejerna jag hade i cykelkorgen som typ flög ut. Upptäcker då att styret på cykeln har åkt ut ur sin hållare och jag måste (med neroljad hand) dra cykeln genom att hålla i typ ramen på den och cykelkorgen hela vägen till sjukhuset.
Efter jag har gått en bit så börjar jag känna att det rinner något vid knät.. Tittar ner och ser att det är typ en ocean av blod där och på mina byxor med. Great. Skulle på jobbet direkt efter provet.. Love life.
Kommer i alla fall fram till sjukhuset och blir omplåstrad av barnmorskan.
Haltar omkring på jobbet i tre timmar tills jag inte orkar mer. Ringer Fanny som är en räddare i nöden och hoppar in och jobbar för mig!
Har bara suttit hemma och varit tjurig över att jag är så himla klantig jämt sen dess :D

Får så fina starter på mina dagar nu för tiden med försovningar och cykelfall!
Kan inte annat än glädjas åt detta och hoppas sannerligen att det aldrig kommer förändras!